Gudrun Olsson blev filosofie kandidat 1971 vid Lunds
universitet, filosofie doktor i psykologi 1988 vid Göteborgs universitet och
docent i psykologi 1996 vid samma lärosäte. Vidare blev hon legitimerad psykolog
1978, legitimerad psykoterapeut 1985 och behörig som handledare i psykoterapi
1985.
Under åren 1977-1996 tjänstgjorde Gudrun Olsson vid
Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet (19 år), Lunds universitet (2
år) och Högskolan Sundsvall/Härnösand (1 år) som assistent, förste amanuens,
högskoleadjunkt, lektor, forskningsassistent och forskare (egna forskningsanslag
från Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet under 1989-1995). Hon var
anställd som universitetslektor i klinisk psykologi, Psykologiska institutionen,
Stockholms universitet 1996-1997, professor i klinisk psykologi, Institutt for
Psykologi, Tromsö universitet 1999-2000 och professor i klinisk psykologi,
Institut for Kommunikation, Aalborg universitet 2001-2007. Fr.o.m. 2010 är hon
anknuten till Institutionen för Psykologi, Lunds universitet.
Parallellt med forsknings-och undervisningsverksamheten vid
universitetet har Gudrun Olsson hela tiden arbetat i privat verksamhet. Denna
har omfattat psykoterapimottagning för patienter och psykoterapihandledning,
konsultation och handledning av forskning och utvärdering samt
föreläsningsuppdrag. Ett viktigt inslag i den privata verksamheten är
organiserandet av skrivprojektet ”Gräv där du står”, inspirerat av den
projektmodell som utvecklats vid Aalborg universitet. Syftet är att initiera
psykoterapiforskning/skrivande, företrädesvis i grupp, för psykoterapeuter med
lång erfarenhet av praktiskt arbete. Ett annat viktigt inslag i det privata
arbetet har varit examinationen av de vetenskapliga arbeten som ingår i
psykoterapi- och handledarutbildningar, vilka givits i privat verksamhet eller
vid universiteten. Fr.o.m. 1987 har
hon varit examinator för det vetenskapliga arbetet på 90 olika utbildningar (35
grundläggande psykoterapiutbildningar, 40 legitimationsgrundande
psykoterapiutbildningar och 15 handledarutbildningar i psykoterapi).
Gudrun Olsson betraktar psykoterapi och forskning som två
praxisformer i ett spänningsfält. Praktikens problematiska situationer ger
riktning åt forskningen. Hennes doktorsavhandling hade titeln
The patient therapist relationship with
emphasis on transference and countertransference och kan sägas utgöra ett
exempel på praktiknära forskning. Här illustreras hur patienter iscensätter
barndomens dialogscenarier i relation till psykoterapeuten och hur denne kan
använda sina egna känsloreaktioner i förståelsen av patientens relateringsformer.
Hon intresserade sig tidigt för omedvetna processer och studerade latent
kommunikation i psykoterapiprocessen. Vad sägs mellan raderna? Att lära sig
lyssna till latenta budskap är en av de viktigaste uppgifterna för en
psykoterapeut. Hon studerade psykoterapeuters drömmar och utforskade relationen
mellan drömmar och associationer till dessa. Ett annat forskningsområde handlar
om formandet av en professionell psykoterapeutisk identitet och vilka
svårigheter blivande psykoterapeuter brottas med. Hur är det möjligt att lära
sig ett yrke, där man använder hela sin person som ett instrument i förståelsen
av en annan människas psykologiska liv? Vidare handlade en grupp av studier om
vad som utmärker psykoterapins goda respektive dåliga ögonblick samt innebörden
av de terapeutiska ramarna. Hur förstår och hanterar psykoterapeuter på olika
erfarenhetsnivåer de rambrott som patienter initierar? Utifrån erfarenheten från
deltagandet i universitetsvärlden kom frågor kring mäns och kvinnors kompetens
att väckas. Ur ett genusperspektiv undersöktes hur sakkunniga bedömer
kompetensen. Var bedömningarna könsneutrala eller var de färgade av omedvetna
föreställningar om vad som utgör manlig respektive kvinnlig norm? I andra
studier undersöktes hur den praktiska kompetensen värderas vid tillsättning av
akademiska tjänster i psykoterapi. I mer vetenskapsteoretiskt präglade texter
har Gudrun Olsson försökt kartlägga den psykoanalytiska psykoterapins
släktskapsförhållande med fenomenologi och hermeneutik och vad praktisk kunskap
är. I debattartiklar har hon diskuterat evidensparadigmets begränsningar vad
gäller förståelse av praktisk kunskap. Hon har intresserat sig för berättelsen
som en grundläggande kunskapsform. I boken
Berättelsen som utgångspunkt, psykoterapi i praktik och forskning, N&K,
2008, framhålls värdet av narrativisering av erfarenhet allmänt sett, och
speciellt vad gäller formandet av en mer livsduglig livsberättelse under loppet
av en psykoterapi. Inte minst vid allvarlig sjukdom, då kontinuiteten i levandet
är bruten, märker man berättelsens läkande kraft. Ett forskningsområde som hon
utvecklat under senare år handlar om användningen av metaforer om och i
psykoterapi. Arbetena är publicerade i drygt 50 artiklar och 9 bokkapitel i
antologier.
|
/ 2017-04-12 JT
|