Först ett stort tack till Lasse och er övriga som har
möjliggjort den högintressanta, oerhört stimulerande och lärorika "spanarträffen"
i Strömstad med temat Barnbarnens århundrade. Den gav mycket att tänka på och till allt
som fått maskineriet uppe på vindsvåningen att rassla till lite extra för min
del hör diskussionen om Thomas Thorilds sentens "Tänka fritt är stort, tänka
rätt är större" som inte är ett lösryckt citat utan motto för skriften ”Rätt
eller alla samhällens eviga lag” (1794). Första gången jag såg den inskriptionen
hajade jag till och tyckte att den var märklig och liknade en uppmaning till
följsamhet och politisk korrekthet. Så kan den förvisso tolkas, den skulle till
och med passa som devis i en polisstat, men nu står den på en vetenskaplig
institution och det kan knappast vara detta som rektor Carl Yngve Sahlin hade i
tankarna när han 1887 lät hugga in devisen över entrén till Uppsala universitets
aula.
Hur tänkte då juristen Thorild när
han på detta sätt ställde fritt mot
rätt? Därom tvista de lärde och det
finns ett otal tolkningsförsök. För att i alla fall förstå det lite bättre är
det nödvändigt att gå till källan, där sentensen står som motto:
Ty derutaf, att
ni är Fri, Jemnlik, Contractmyndig och Sjelfviljande, följer väl,
att ni har högsta magt till att Tänka; men det Klokaste eller det
Galnaste? att ni har högsta magt till att Vilja; men det Bästa eller det
Värsta? att ni har högsta magt till att Göra; men det som upprättar Er och Alla,
eller det som förstörer Er och Alla? - - - - - Denna omätliga
Ovisshet måste vi då frias ifrån, det är, Vi måste frias ifrån
Frihetens Ovisshet, genom en annan, och således vida högre, Princip, som kan
stadga Visshet, som kan stadga Bestånd och Säkerhet. Och denna Princip är det
Rätta: hvars eviga Lagar jag har sökt att utfinna och
vill förklara i denna bok.
(Ur: ”Rätt,
eller alla samhällens eviga lag” (1794) i:
Thomas Thorilds Samlade skrifter, Stockholm: Viborg 1824, s. 264.)
Kyrkan utlovar evigt liv, salighet
och uppenbarelsen av det Sanna och Rätta efter döden och efter ett liv ”i ett
gudomligt mörker”, där vi ”famla och erfara all irring och all vidrighet, för
att en gång der, i en annan verld, med dubbelt lycksalig klarhet se det
Rätta, och att derföre i allmänhet detta Lifvet vore en Gåta, hvarpå Evigheten
är en upplösning” (ibd. s. 257). Thorild nöjer sig inte med detta utan menar att
det ”Sanna och Rätta” och därmed det ”Goda” går att finna och uppnå redan nu och
på denna jord därför att det ligger i människans natur att söka vägen till ”lycksalighet”.
Thorild var ett barn av upplysningstiden och vägen till lycksalighet lyses upp
av förnuftet och därmed vetenskapen. Vårt tänkande förleds dock av den fria
viljan som lockar oss att söka njutning och kortsiktigt uppfyllande av våra
önskningar utan att se till de ”irringar”, ”vidrigheter” och skadliga följder
det får på lång sikt. Nog ligger det något i detta, tänk bara på orden
drogberoende (”När jag kan sluta vill
jag inte och när jag vill sluta kan jag inte”) och ”Blut und Boden” och vilka
konsekvenser detta slagord fick ̶
och kanske får, men nu i rysk tappning!
Hur tänkte vidare vår ärade rektor Sahlin när han valde
Thorilds devis som motto också för Uppsala universitet och därmed, får man
förmoda, som vetenskapligt rättesnöre. Vi låter honom klargöra det själv genom
citat ur hans invigningstal hållet den 17 maj 1887. Inte helt oväntat refererar
han där till det gamla Grekland och till Sokrates, som verkade ”under
det lysande femte århundradet f. Kr”:
Under detta
århundrade, det mest lysande i Greklands historia, var det icke någon brist på
vishetslärare i Aten, men hvar och en, som kom i beröring med Sokrates, märkte,
att det var en stor skilnad mellan honom och de andre. De andre kunde väl verka
för tankefrihet, men att visa något, som var rätt och icke kunde tänkas
annorlunda än på ett bestämdt sätt, det låg icke i deras magt. Det var hans
magt, hans, om hvilken den Delfiske Apollo förklarade, att han var den visaste
man.
Sahlin förutsätter liksom Thorild
en evig, oföränderlig sanning, men den grekiska filosofin leder oss inte ända
fram utan dit når vi först genom vårt inre och den kristna tron. Där finns den
fasta punkt som leder till det rätta tänkandet. I den vetenskapliga forskningen
finns också ett tänkande som riktar sig mot det yttre, mot vår omgivning, mot
naturen. Detta yttre tänkesätt är avhängigt av det inre, rätta, men det följer
tankelagarna:
Jag menar med
det fria tänkandet icke det, som anser sig kunna godtyckligt antaga, hvad det
som ur en eller annan synpunkt befinnes för det ena eller det andra ändamålet
lämpligt eller lockande; jag menar det tänkande, som känner tänkandets lag, som
vet, att tankelagen är ordning, och att det utan ordning icke gifves något
tänkande, utan endast tanklöshet.
[…]
Det finns hos
tänkandet en frihet ... som kan urarta till ett självsvåld och en förnekelse av
det som icke borde förnekas, men som kräver och behöver en förklaring. Detta
fria tänkande behöver en upprättelse, det behöver övergå till att bliva ett rätt
tänkande, ett sådant tänkande genom vilket människan finner det rätta och
väsentliga och det, som hon icke kan umbära för att komma till ett inre och
andligt liv. Dit kan man nå inte bara genom vetenskaplig forskning. Den som
söker näring för sitt inre liv kan tänka rätt. Han tänker rätt därigenom, att
han riktar sin tanke på det, som är tankens rätta föremål, och att han själv har
rätt i sitt tänkande.
(http://www.sahlinska.se/c-y-sahlin-hogtidstal-1887/
2014-05-02.)
Pelle Holm tolkar i sina
Bevingade ord (Stockholm: Bonniers
1994, s. 304) ”tänka rätt” som ”tänka logiskt”, och det framgår väl, bortsett
från de högstämda religiösa och retoriska girlangerna som hörde tiden till, att
också Sahlin sett det så och att ”tänka fritt” och ”rätt” inte rimligtvis kan
avse åsikter som devis på en byggnad ägnad åt vetenskapen
̶ såvida det inte, som ryktet
vill göra gällande, också var ett sätt att motverka studentföreningen Verdandis
för tidsandan alltför avspända syn på sexualitet och preventivmedel. Såväl ur
logisk-matematisk som empirisk-faktamässig synpunkt är det vetenskapliga
tänkandet ingalunda fritt och visst finns det tidlösa sanningar. Att 2 x 2=4
̶
som humanist får jag hålla mig på den nivån
J
̶ är en sådan. Att påstå att
två gånger två var eller
kommer att bli fyra skulle ju
låta minst sagt konstigt. Likaså är
tankemönstret som möjliggör slutsatsen i syllogismen
Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates
dödlig tidlöst. Om vi tänker annorlunda tänker vi fel. För att påståendet i
syllogismen ska vara sant måste vi också veta vad en människa är, att Sokrates
verkligen är en människa, och inte en katt eller en staty, och att dödlighet är
undantagslöst. Påståendet Bonn är en
huvudstad är i dag fel men 1988 var det rätt och det blir idag rätt genom
ändring av tempus från presens till perfekt eller preteritum. Här handlar det om
helt tidsbundna fakta men en geograf eller historiker måste känna till dem. Vi
måste ha empiriskt förvärvad kunskap. Att tänka fel och inte känna till fakta
kan, om det vill sig illa, få katastrofala följder, t.ex. om en ingenjör räknar
fel på hållfastheten vid ett brobygge eller en läkare inte känner till
nödvändiga fakta för en riktig diagnos. I den meningen hade Thorild och Sahlin
rätt.
Nu går det ju att se det på ett
annat sätt också, och det var det som Lasse menade. Även inom vetenskapen är det
förstås synnerligen viktigt att få tänka fritt om därmed menas att inga
otillbörliga skrankor bör sättas upp. Det nu rådande medeltilldelningssystemet,
främst via Vetenskapsråd och Jubileumsfond, innebär de facto en inskränkning av
forskningsfriheten och därmed tankefriheten, dels genom knappa resurser, dels
genom mer eller mindre väl motiverad villkorsstyrning. Oerhört mycket tid, kraft
och energi läggs nu på ansökningar som avslås. Som vi vet händer det inte sällan,
åtminstone inom lingvistik och humaniora och säkert även inom andra områden, att
en viss teori, som fortfarande är en teori, ändå får status som ovedersäglig
sanning. Den som då söker medel för forskning som innebär risk för att denna
teori ifrågasätts eller rent av kullkastas eller som enbart ligger utanför dess
ramar, lär nog inte ha så stor chans att få sin ansökan beviljad om teorins
företrädare sitter i anslagsnämnden. Jämställdhet, eller helt enkelt rättvisa
oavsett kön, borde vara en självklarhet men är det tyvärr inte alltid. Det
rättfärdigar dock inte politiska ukaser om att all forskning ska innehålla en
genusaspekt. Hur behjärtansvärt detta än må förefalla så inskränks här friheten
och en mycket farlig väg beträds.
Om nu den akademiska friheten naggas i kanten för fullt i
det svenska högskoleväsendet, inte bara genom anslagssystemet, utan också av en
mer belastande än stödjande byråkrati, av klåfingriga politiker, av
kvalitetssäkring och rapporterande till förbannelse, av mötesraseri och inte
minst av studenter, vars ibland otroligt låga kunskapsnivå i alltför många fall
gör undervisnings- och handledningsarbete oerhört tidskrävande och tungrott. Här
framstår nu Strömstad Akademi som en frihetens oas, inte en hägring, utan en
realitet som ger oss möjlighet att efter emeriteringen fortsätta med forskning
alltefter ork, tid och lust. Låt oss värna om denna frihet och inte krångla till
det med onödiga begränsningar av olika slag och det senare absolut inte när det
gäller ämnesval och inriktning. Att vi i en viss fråga kan inta olika
ståndpunkter är inget problem. Verkligheten är komplex och svårgenomtränglig och
vetenskaplig dialektik är helt enkelt ett medel att nå större klarhet. Därför är
här disputatio ett så centralt begrepp
i vetenskapssamhället. Det innebär inte att vi behöver polemisera direkt mot
varandra, utan var och en lägger fram sin syn och sina resultat, ansvarar själv
för dem och representerar där bara sig själv och inte Strömstad Akademi som
kollektiv. Därefter står det läsarna fritt att ta ställning. För min del är jag
däremot alltid tacksam för påpekanden om sak- eller formfel och för tips om
litteratur etc. Om så är möjligt vill jag gärna samarbeta med kolleger och jag
diskuterar också gärna under ömsesidig respekt med dem som intar en annan
ståndpunkt i någon fråga. Instämmer f.ö. helt med Ingrid Liljeroths inlägg i
ämnet.
Slutsats: Den enda inskränkning av vår frihet vi måste
godta är den som logikens lagar och respekten för fakta påbjuder. Därmed är
också den enda gemensamma värdegrund vi behöver godta den vetenskapliga
stringensen. Med detta går det också att hjälpas åt före publiceringen av våra
alster. I övrigt ska vi vara fria.
Kjell-Åke Forsgren
kjell-ake.forsgren@stromstadakademi.se