NORDISK
FORSKNINGSPOLITIK FÖR TVÄRVETENSKAP
Inbjudan till Diskussion om Arena för Gränsöverskridande Dialog
av Nils-Göran Areskoug
I flera skrifter utgivna av Strömstad akademi har frågan om tvärvetenskapens
roll i det akademiska landskapet berörts, så exempelvis akademiledamöterna
Gunnar Windahl (26-34), Per-Sigurd Agrell (35-37) i ”Bredd och djup. Strömstad
akademi presenterar sig” (AAS-3) och Nils-Göran Areskoug i ”Konst och vetenskap
i samspel” (AAS-13). Gunnar Windahls devis i förordet till AAS-3, ”Sapere
Aude!”, måste tolkas som en uppmaning att söka visheten utan att hindras av
ämnesgränser som i många fall har administrativa orsaker eller som överlevt sig
själva.
Ett svar på utmaningen att rita om ämneskartan – och för den delen även
fakultetsindelningen – kanske rymmer en del av lösningen av dilemmat om hur vi
vill att framtidens vetenskap ska möta våra ökade krav och omgivningens
förändringar: Första steget i den processen är att börja söka principer som kan
förena två olika krav – kravet på fokus och precision och kravet på bred hänsyn
och mångfaldiga perspektiv.
Men hur ska det ske? Agrell skriver att ”systemvetenskap är teoribaserad
tvärvetenskap” och förklarar komponenterna i den nya typ av ”systemintelligens”
som blir en avgörande faktor i framtidens tvärvetenskap.
En brännande fråga är hur man på politisk nivå förbereder sig på att öppna upp
kunskapens landskap för vidare vyer och för ett nytt sätt att skåda större
helheter och nya sammanhang.
Detta debattinlägg är ett utsnitt av mitt valhänta försök till dialog med dem
som styr och ställer med stöpsleven i högsta hugg och bär den svenska (och
nordiska?) tvärvetenskapens öde i sin famn.
Upptakt till debatt
Den 6 november 2010 insändes ett preliminärt PM till forskningspolitiska enheten
vid Utbildningsdepartementet: ”Arena för tvärvetenskaplig dialog. Nordisk
samverkan kring förslag om ett postdoktoralt kollegium”. Det var en
uppföljning av en dialog med departementets ämnesråd,
Rolf Höijer, som hade
sitt ursprung i ett utbyte med forskningsminister Tobias Krantz. Denne hade dock
hunnit avgå ”i förtid” redan den 5 oktober samma år. Höijer hade efter ett
ingående telefonsamtal bett mig skriva ett kort idékoncept (3
sidor) i
ärendet. I det formatet skulle jag utveckla min tanke och försöka väcka en
diskussion om ett förslag till en strategisk förstudie om tvärvetenskapens
framtida roll i det svenska forskningslandskapet,
som ett tänkt nästa steg.
Den inledande kontakten
Under sommaren 2010 hade jag växlat mail med Höijer och samtalat i telefon kring
rubrikförslag och fokus efter att ha översänt vissa propåer och
diskussionsutkast. Efter telefonsamtalet med ingående frågor som han ställde om
förslaget skrev han i sitt mail 2010-06-11 att jag var välkommen att ”inkomma
med vidare utvecklade förslag”. Jag hade då bland annat kommunicerat min idé med
Dan Brändström, mångårig nestor i svensk forskningspolitik (som länge basade för
Riksbankens Jubileumsfond), och andra vid en stor utbildningsvetenskaplig
konferens på KVA och i anslutning till den tagit del av information från honom.
Samtidigt hade jag som ett fullföljande av en propå på lokal nivå (delvis
publicerad under Lobbyn i Smålandsposten 2009-01-23)[1]
sökt testa intresset för min idé genom kontakter på olika nivåer och med olika
tänkbara intressenter bland Linnéuniversitetets ledning, lokala politiker,
oberoende ”lärde”, och privata storentreprenörer i trakten. Konceptet har
emellertid sin upprinnelse i diskussioner som pågått sedan flera år i olika
främst akademiska gremier och i kommunikation med ledare för olika ”Institutes
of Advanced Studies” (IAS) inom landet och utomlands. Jag har sedan hämtat
inspiration ur diskussioner om tvärvetenskapens grundkoncept, dels på
regeringsnivå inom två andra länder i samma storleksordning som Sverige, och
dels med professor Helga Nowotny, ordförande i European Research Council. På
svenskt hemmaplan har bland andra Uno Svedin, Hans Wigzell, Ingemar Ernberg,
Erling Norrby, Björn Wittrock, Sture Forsén och Anders Flodström drabbats av
mina frågvisa närmanden men inte heller ledande namn inom näringsliv och kultur
lämnades ifred.
Det speciella i konceptet
De flesta institut för avancerade studier har växt fram ur en akademisk
grogrund utifrån behovet att renodla ”förutsättningarna” för forskningsarbete i
en miljö av kondenserad postdoktoral kompetens. Man har skapat välfungerande
mötesytor för forskare som under en begränsad tid (oftast ett år) vistas vid ett
institut som blir en samlingsplats för tankeutbyte tvärs över de akademiska
ämnesgränserna. Produkterna av det arbete som kollegiaterna uträttar mäts dock
främst med traditionellt akademiska mått, dvs i form av antalet publikationer i
vetenskapliga tidskrifter vilka bedömer inkomna manuskript på sedvanligt vis,
med monodisciplinär peer review som selektionsgrund. Samtidigt får kollegiaterna
stöd under sitt arbete dels genom att de förväntas regelbundet presentera sina
pågående arbeten vid seminarier och konferenser (som ofta blir attraktiva
tillställningar även för utomstående), dels genom att de får tillgång till
forskningsresurser och erhåller lön för sitt arbete. I Sverige kan två exempel
nämnas på sådana institut, SCAS i Uppsala och Pufendorfinstitutet i Lund.
Men insikten om fördelar med investeringar i kunskapssamhället för ökad framtida
konkurrenskraft vilar dock på en bredare grund och utgår inte bara från den
akademiska miljön. Till exempel finns organiserade försök att ta vara på
masterstudenternas intresse för entreprenörskap (SSES) som visar på vikten av
att skapa bryggor till företagande och öppna nya vägar till etablering av idéer
som äger bärkraft på marknaderna och skapar tillväxt i ekonomin.
Mycket förenklat utgår min modell från tanken att ett avancerat institut skall
vila på fyra grundplintar: dessa är (1) den akademiska kompetensgrunden,
(2) näringslivets strategiska verksamhetsinsikter, (3) kulturlivets
och konstarternas gestaltning med upplevelse- och värdeorientering, och (4) det
offentliga samhällets öppna dialogarena för det fria ordet och
opinionsbildning på kvalificerad grund; eller med andra ord:
Genom strategisk integration skapar man en mötesplats på grundval av de
högre verksamhetsnivåer som uppnåtts inom respektive akademia,
näringsliv, kultur och opinionsbildning. Man kan se det som
att dessa fyra samhällsområden, med respektive intresseaktörer representerade i
den nya formen av institutsbildning, skapar ”tentakler” in på en gemensam
arena dit deras främsta talanger skickas för att under intensiva
gränsöverskridande (kritiska och kreativa) dialog (och under goda
finansieringsvillkor) förverkliga sina postdoktorala projektidéer. Den
gränsöverskridande grogrund för forskningstillämpning och nyskapande som här
skapas utgör en arena inte bara för tvärvetenskapligt
tankeutbyte utan också för nya kombinationsformer mellan vetenskap och konst,
samhälls- och näringslivsintressen. Det är en ”Arena för transdisciplinär
dialog” och ett ”postdoktoralt kollegium” på samma gång, men med en
öppenhet mot samhälle och media som förenar vad som annars skulle kräva fyra
olika sorters arenor, här i integrerad samverkan: tanken är att vinna en
synergieffekt inte så mycket pga ”volymstorlek” utan genom att skapa optimala
förutsättningar för den kvalitetsutveckling som blir avgörande i internationell
konkurrens (och som jag tror kan åstadkommas genom en integration mellan de
olika aktivitetsaspekterna på en gemensam arena med policy,
performance, produktivitet och kompetensutveckling i sikte).
Jag tycker därför att ett team närmare borde utreda hur en integrerad
postdoktoral kompetensarena borde utformas för att på basis av följande fyra
verksamhetskomponenter åstadkomma den långsiktiga synergieffekten och
värdeorienterade kompetensutveckling som eftersträvas:
Förutsättningarna för ett samverkansinitiativ på nordisk basis relaterat till
konceptet
Den offentliga debatten har nyligen i ett väsentligt avseende förändrat
förutsättningarna för utvecklingen av modellen för en arena för
transdisciplinär dialog med ovan skisserade särdrag: I ett antal
debattartiklar i DN och utbildningspolitiska skrifter (både på SACO:s och på
Stiftelsen Strategisk Forskning SSF:s hemsidor) har Gunnar Wetterberg,
samhällspolitisk chef på SACO väckt den djärva tanken på ”Förbundsstaten Norden”.[2]
Hans bok med samma namn som presenterades 2010-11-01 på Nordiska Rådets
initiativ och med Nordiska Ministerrådets ”goda minne” innehåller emellertid
långt ifrån enbart långsökta visioner om en sammanslagning av de nordiska
länderna. Ett av de förslag som Wetterberg kortfattat berör är idén om en
gemensam satsning på ett nordiskt elituniversitet, som han vid åtminstone
ett tillfälle har betecknat som ett ”Nobeluniversitet”.[3]
Jag har nyligen deltagit i några av de offentliga debatter som följt på
Wetterbergs uppmärksammade utspel. Jag menar att en satsning på ett nordiskt ”toppuniversitet”
är en tanke som rimmar väl med de fördelar som en strategiskt utformad
postdoktoral arena skulle tillföra. De nordiska länderna har ”en bred bas” av
många välfungerande universitet och högskolor som sköter grund- och
överbyggnadsutbildningar fram till och med de tre grundläggande akademiska
nivåerna: högskoleexamen, mastersexamen och doktorsexamen. Jag anser att det
inte behövs en dubblering av denna verksamhet. Men inte heller bör man dra ner
på antalet högskolor som fångar upp studerande i landets olika regioner (häri
skiljer jag mig från den uppfattning som Anders Flodström lanserat, enl ”Högskolechef
vill ha fem universitet” i SvD 2007-08-05). Den breda basen är en av
förutsättningarna för ”pyramidens topp”. Men det som i nuvarande situation är en
svaghet – i samtliga nordiska länder – är att inget av länderna enskilt lyckats
skapa den kompetensmiljö som kan lyfta ett universitet kvalitetsmässigt till ”tio-i-topp-listan”
i internationella rankningar.
Mitt förslag på botemedel mot denna brist, som är besvärande för Nordens
anseende med tanke på de goda ekonomiska förutsättningar som föreligger, går i
en riktning som är förenlig med mitt ursprungliga koncept för en
transdisciplinär kompetensarena på postdoktoral nivå.
*
Jag vill härmed sammanfatta mina överväganden kring möjligheten att utveckla ett
strategiskt konceptförslag med ledning av de diskussioner som förekommit
hittills:
·
Mandat bör ges för en inventering av de politiska förutsättningarna i de
nordiska länderna för en gemensam satsning på en ny kompetensorganisation av typ
”elituniversitet” (”Nobeluniversitet” m.fl. tänkbara namn)
·
Mandat bör ges för sonderingar om intresse bland ledande företrädare inom
svenskt och nordiskt näringsliv, inom stiftelsers samverkansorganisationer och
större privata forskningsfinansiärer samt bland ledande entreprenörer och
företagarorganisationer
·
Mandat bör ges för att kalla ett mindre antal ledande personer till en ”kärntrupp”
hämtad från forskarsamhällets nyckelorganisationer i de nordiska länderna (t.ex.
Nobelstiftelsen och någon eller några av de mera vitala av de kungliga
akademierna). Dessa skall bilda ett team med ansvar för att driva frågan vidare
och utveckla ett koncept som kan vinna gehör hos de huvudintressenter som
förväntas ställa sig bakom ett utvecklat förslag
·
Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet bör engageras i frågan och kan
eventuellt fungera som en plattform för diskussioner vilka dock måste sikta på
att vinna goda förutsättningar för den internationellt bärkraftiga kvalitetsnivå
som här eftersträvas
·
De forskningsfinansierande organisationerna i Sverige och de övriga nordiska
länderna har inom sina utredningsavdelningar och i samband med utvärderingar av
forskningssatsningar tillgång till bred och viktig kunskap som kan bidra med
indikationer gällande de organisatoriska strukturer och kriterier vid
utvärdering som skall gälla för det nya elituniversitetet. Dessa bör få i
uppdrag att ta fram visst material som kärntruppen behöver för sitt arbete. Dock
vill jag inte utesluta att det kan vara en potentiell risk för att de
forskningsfinansierande organen med sin ”byråkratiska tyngd” skulle komma att
hämma ett förslag som bygger på nya strategiska grepp vilka tidigare inte vunnit
gehör inom deras väggar. De bör därför (enl min nuvarande mening) få en enbart
konsultativ funktion, så för att förslaget skall kunna lotsas vidare och
anpassas också till de behov som indikeras av näringsliv, kultur och offentlig
policybildning
·
Ett inledande ”steg 1” vore att sammankalla ett team om högst fem personer (jag
har förslag) som måste väljas för att framförallt skapa ett momentum som kan
vidmakthållas i det vidare arbetet på en konceptmodell som fullt ut försvarar
kvalitetsperspektivet på det sätt som blir nödvändigt
Jag skulle vilja föreslå att man nu går vidare med en strategisk förstudie med
sikte på att vidare utveckla ett förslag om en integrerad kompetenssatsning på
högsta kvalitetsnivå där möjligheten av en nordisk samverkan kring en ny
gemensam organisation inte är utesluten, alltefter de förutsättningar som den
för tillfället rådande politiska viljan medger.
Ledamöter i Strömstad akademi och alla andra berörda och manade välkomnas att
delta och bidra i denna diskussion.
[2]
Gunnar Wetterberg (2010) Förbundsstaten Norden, TemaNord 2010:582, Nordiska
Ministerrådet, Köpenhamn, sidan 49
[3]
Gunnar Wetterberg (u.å.) Perspektiv på forskningspolitiken, SSF-rapport nr 11,
sidan 16