Ingrid Liljeroth, bitr prof i specialpedagogik, Strömstad akademi, 6 april 2013

Tankar med anledning av frågan om den fria akademin

och krav på skrifter

På så kallad förekommen anledning fick jag klart för mig att frågan om krav och bedömningar av skrifter har kommit upp. Jag började fundera över vad det har för konsekvenser och hur frågan hör ihop med idén om den fria akademin. Här är några korta tankar om ett stort och komplext ämnesområde.

Om den fria akademin

Själv tilltalades jag av idén om friheten i tänkandet inom akademin vilket gjorde att jag ansökte om att bli ledamot. När jag blev pensionär kände jag att något lyftes av mig. Jag hade upplevt att kvaliteter som jag känner som viktiga var hämmade när jag hade anställning på universitetet. Jag kunde tänka friare och det blev lättare inte minst att skriva och forska. Det har för mig blivit en tillgång i mina insatser. Det är nu möjligt för mig att själv avgöra vad det är som ska vara drivande.

Frågan om vilka idéer som ska ligga till grund för akademin aktualiserades ju av Lasse Broman under hösten. Bodil Frisdal fick i uppdrag att ta sig an frågan. Jag gick tillbaka till det som kom fram då. Här är några exempel på vad jag fastnat för:

Lasse tog fram bl.a. följande:

Nej, Thorild hade fel! Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större gäller istället. Tänk om detta kunde vara devisen för ett universitet istället för motsatsen…..

Emeriti kan vara fritänkare…

Rätt att publicera rapporter i institutets (virtuella) skriftserier. Från institutets sida är du fri att lägga fram vilka tankar och idéer du än har….

Brev till ledamöterna från Bodil:

”En helt ny akademi oberoende av gamla traditioner och med helhetssyns­tänkande och lyhördhet för vad som rör sig i tiden och i framtiden”  Bodil Frisdal

”En akademi präglad av Glädje - Gemenskap - Vetenskaplig frihet - Oberoende - Integritet”. Georg Granér

”En akademi som präglas och ska präglas av akademisk frihet”  Sven-Erik Skönberg

Frihet är inte ett enkelt begrepp att definiera. Lättast är att beskriva det utifrån hur känslan av frihet begränsas men också var den finns i det hierarkiska system som är ett samhälle med verksamheter och individer. Frihet tillhör väl främst den filosofiska nivån. Därmed kommer den ofta i skymundan i vardagslivet och blir ett vackert ord som svävar över oss men som inte får reella konsekvenser. I stället styrs verksam­heter från konkret nivå med krav på handlingsplaner med avgränsade problem, mål och metoder – och kontrollsystem för att se till att målen förverkligas. I sådana analyser finns inte någon anknytning till t.ex. värdegrund för en verksamhet. I stället blir det en fragmentering av verkligheten. Men värdegrund blir inte till av sig själv. Inte heller frihet. Hur ska en fri akademi förverkligas? Är vi kapabla att göra det?

Jag har arbetat i många år i en forskningsgrupp där vi studerat och praktiserat hur verksamheter blir verksamma för dem de är till för. Vi var inriktade på verksamheter för personer med funktionsnedsättningar men alla verksamheter har i grunden likheter.[1]  Vi fann tre grundkrafter som var bra att få samarbete med, nämligen individer, strukturer och processer. Frihet förankras som en struktur men ska upplevas av individer och föras in i en process. Som struktur är det väl inte så lätt att ifrågasätta den. Problemet kommer när friheten ska upplevas av individer och föras ut i en process. Det kan delvis beskrivas genom frågor och konsekvenser av begränsningar. Krav och bedömningar är exempel på begränsning av frihet.

Krav och bedömningar i förhållande till frihet

Att börja definiera krav på t.ex. skrifter innebär ett första steg i en begränsning av friheten. Någon eller några får då uppgiften att bedöma en annan ledamot. Det innebär att jämlikheten sätts ur spel. En ledamot får makten att yttra sig om vad en annan ledamots skrift är värd. Frågor: Vem har tolkningsföreträde? Vem represen­terar det ”rätta” tänkandet? Är det så att även krav på bedömare ska definieras? Akademin har ledamöter inom olika discipliner och olika forskningsinriktningar och ämnesområden. Det är ingen lätt uppgift. Själv skulle jag aldrig kunna tänka mig att bejaka en sådan uppgift. Det känns ovärdigt.

Detta innebär risk för konflikter om det visar sig att författaren och bedömaren har olika uppfattningar om skriften lever upp de till krav som definierats. Hur ska en sådan konflikt lösas?  Definition av krav gör alltså att det byggs in förutsättningar för konflikter som när de uppstår förorenar akademins atmosfär.

Det byggs också in utstötningsmekanismer eftersom konflikter orsakade av en negativ bedömning förmedlar till den, som drabbas, ett budskap av förminskat värde inom akademin och också troligen en upplevelse av utstötning. En reaktion blir då kanske en ansökan om utträde. Vi bygger också in i vår atmosfär andra slag av tankeföroreningar genom att vi blir beroende av varandra på ett negativt sätt för att kunna publicera. Vi måste anpassa oss till dem som har makten över skrifterna. Men det allvarliga är att det kommer att skapas misstänksamhet och strävan att vara till lags. Är det så vi vill ha det?

En fråga som jag kan tänka mig finns med i diskussionerna är riskerna, om vi inte har utvärderingar före publicering, att vi kan få dåligt rykte för att vi ”släpper igenom” något som inte ”når upp till kraven” eller något som tar upp kontroversiella frågor med ett inte helt rent syfte. Kanske är behandlingen av tidskriftsartiklar en förebild för dem som vill ha definierade krav. Där gör man bedömningar och måste acceptera att en artikel refuseras. Så är det ju. Men jag har aldrig varit med om att forskningsrapporter inom de institutioner jag haft kontakt med blivit bedömda på detta sätt om det inte handlat om ett examensarbete. Forskaren tar själv ansvar för kvaliteten. Värde­ringarna kommer i efterhand genom att det blir tydligt hur kunskapen kan användas och i eventuella debatter, samtal, citeringar etc.

Varje tidskrift har ett visst syfte som styr urval. De vill förstås ha de bästa bidragen och värderar dem då. Det är förståeligt. Men det finns andra intressen som handlar om tidskrifter som kontrollredskap. Man vill styra vad forskningen ska handla om. Om en forskningsinriktning eller ett innehåll inte accepteras men ändå är bra är det bara att välja en motståndare som bedömare. Många som kommer med nytänkande refuseras. Det bekräftar nästan varje år nobelpristagare att de varit med om. Man måste tänka inom vissa ramar. Överskrider man gränserna stoppas man. Att man skulle värna om kvaliteten i forskning är till stor del en illusion.

Krav och kriterier har att göra med försök till kontroll i tron att man därmed skyddar kvaliteten. Tyvärr skapar inte kontroll kvalitet. Krav och kriterier är strukturer. Kvalitet skapas i processer och av individer.

Vart är vi på väg?

Förändringar sker oftast i små steg. Man ser dem först när de trängt långt in i systemet. Då är det svårt att stoppa dem. Det är kanske tid att diskutera om vi vill att den process som börjat ska struktureras i krav som sedan kan skapa nya problem som måste mötas med ny kontroll. Då har vi snart vänt ryggen åt den fina idén om en fri akademi. Det är så kaos uppstår. Är vi inte på väg att lämna Frihetsvägen?

Frågan om kvalitet är viktig. Visst ska våra skrifter ha kvalitet. I stället för kontroll och krav kan man styra med att beskriva syfte med skriftserien och de kvaliteter som förväntas så att författaren kan ta sitt ansvar. Det ska vara inspirerande och inte begränsande. Uppkommer ett problem tar vi i det då. Däremot finns det anledning att någon läser en skrift så att det finns information hos fler än författaren.

Vi är en grupp som kommit en bit in i livet. Är vi inte tillräckligt mogna att själva bedöma vad vi ger vidare? Är det inte det förhållandet att vi faktiskt vill bidra med något bra som gör att vi söker till akademin? Det vore stimulerande om vi kunde bli mer aktiva i debatter och söka samtal om frågor som är gemensamma över gränserna för de olika disciplinerna. Jag har själv fått mycket inspiration från fysik och biologi, inte minst när det gäller hur system fungerar. Då skulle vi kanske som grupp kunna bidra med allt kunnande, alla erfarenheter och all klokskap som måste finnas. Men det ställer krav på kreativitet och då behöver vi frihet i tänkandet.

Vi skulle kunna börja pröva friheten i tillit och förtroende. Om något händer får vi hantera det då och inte i förväg tro att vi kan skydda oss med kontrollsystem som krav och kriterier.

Varma hälsningar i hopp om att friheten och tilliten till våra insatser segrar.